Hittade en text i en bok för ett tag sen. Jag började gråta när jag läste den, och det kändes faktiskt bra trots att det var smärtsamt. För det betydde att jag kände, någt jag tvivlat på under ett tag. Men jag känner, men jag är fortfarande rädd, rädd att försvinna, sluta känna och fastna i mörkret igen.

"Jag undrar när du kommer

släppa taget

låta mig gå

bli fri

Du har haft mig

alldeles för länge

jag räknar mig fortfarande

som din

och jag vill inget hellre än

att du ska tröttna

lämna mig

överge

Jag vill kunna gå 

den lyckliga vägen

utan att du alltid

drar ned mig igen

jag känner hur ett steg fram

alltid leder till att jag halkar tillbaka

du står alltid där

bakom hörnet

kikar fram och

kastar dina skuggor över mig

som för att visa

att makten är i dina händer

Jag är bara en bricka i ett spel"

Hur kan någon människa fånga en annan människas känslor så väl. Även om man inte varit med om samma sak eller pratar om samma sak, så kan känslorna vara så lika. Känns bra att man inte är ensam. 

 Jag undrar ibland om jag verkligen lever? Alltså intwe som att lever jag mitt liv, utan helt konkret lever jag verkligen?

Eller är mitt liv nån form av dagdröm som egentligen inte händer, nåt som egentligen aldrig äger rum utan som bara finns i min hjärna?

 Allting runt omkring mig, allt jag är och allt jag vet finns kanske inte egentligen. Och det kanske är därför som mörkret är efter mig, för det tar upp massor av universums energi att låta mig hålla på och bara ligga och drömma ett liv som egentligen inte finns.

Nej nu bara svamlar jag tror jag, men förstår ni hur jag menar? 

 Det är inte många som vet, och de som tror de vet, de vet nästan minst. 

Varför kan ingen bara förstå? Varför kan ingen bara komma fram till mig och rädda mig genom att visa att de förstår?

Men det finns det nog ingen som kan göra. Hur jag hela mitt liv behövt känna mig på flykt. På flykt ifrån något som ingen annan kan se, ingen annan kan känna eller förstå. Hur jag försöker gömma mig, inne i i mitt hjärta skriker jag. Men utåt är jag som vanligt. En glad, sprallig tjej som alltid kan få andra på gott humör genom att bara le och skratta. 

Men ingen märker att mitt skratt ibland är konstlat och att mitt leende inte alltid är ett leende av glädje. Utan av rädsla, rädsla för att ge upp, rädsla för att bli tagen och rädsla för att aldrig kunna komma tillbaka. 

 Kanske är det inte meningen att jag ska må bra? Kanske ska jag alltid vara på jakt från ett mörker som jagar mig? 

Alla har väl nåt de ska göra med sitt liv, och min uppgift är att fortsätta fly mörkret, att fortsätta kämpa, att fortsätta leva. 

Men just nu känns det hopplöst, som att jag inte orkar kämpa mer. Men ändå kämpar man, tills den dagen mörkret kommer ifatt mig och lyckas ta mig i sina klor och aldrig mer släppa taget. 

 Jag flyr, utan att se vad jag flyr från. Bara känna och veta att det finns där, bakom varje krök och varje hörn. Och bara väntar, väntar på att jag ska bli tillräckligt svag. 

Ingen ser att jag flyr, ingen förstår att jag mår dåligt. För sidan man visar andra är alltid glad. Det finns de som säkert tror att jag inte ens kan ha en dålig dag. De skulle bara veta... 

Jag kämpar varje sekund, varje mikrosekund för att kunna fly. 

 Ja det känns riktigt tungt nu, men jag kan inte visa det utåt. Jag vet inte varför, men jag får ändå ingen förståelse. Jag har ju inget att må dåligt över för tillfället, så varför gör jag det?

Jag känner mig vilsen, trött och dyster. som att jag inte har nån chans att leva mitt liv, så som jag vill leva det. 

Jag känner mig hindrad av ett mörker som bara växer sig starkare, och som följer varje steg jag tar, i väntan på att jag ska sluta kämpa. 

Ja ute skiner solen och sommaren är på väg med stormsteg.

Men inne i min själ, är det bara mörker. 

Nu när jag brukar lysa upp och må som allra bäst, egentligen. 

Men i år är något annorlunda, och jag känner mig borta. Borta från omvärlden på ett sätt som inte går att förklara. 

Jag trodde jag var bra, att jag släppt mina demoner bakom mig. Men på något sätt har de ännu en gång hunnit ikapp mig.

Jag vet inte vad det är som gör det, jag är ju lycklig egentligen. 

Varför ska jag då må så dåligt i mig själv för tillfället? 

Det är ju den här tiden på året som jag brukar hitta mig själv igen, efter dne mörka, kalla vintern. 

Men i år verkar det som att det är nu jag tappar mig själv igen. Jag är inte deprimerad, men borta på nåt sätt. 

Jag känner mig lycklig, men borta på samma gång, förstår ni?

 Jag kämpar och kämpar och hoppas att hitta en ljuspunkt, och ibland tror jag att det funkar, men sen faller jag tillbaka. Jag känner mig jagad, av mitt mörker.  Jagad, utan att kunna springa ifrån det. Som att det alltid ligger bakom mig och väntar på rätt tillfälle att gripa tag i mig och göra så att jag blir förlorad för alltid.

Oj vad länge sedan jag skrev nåt här.

I början för att jag mådde bra men på sistone för att jag mått alltför dåligt för att skriva.

Allt ställs på sin spets och jag famlar i mörkret för att hitta en väg ut.

Jag letar efter något som kan hjälpa mig, men inte längre finns de livlinor jag trodde att jag hade.

Hur kan något som alltid sagt att det ska finnas där bara plötsligt försvinna?